Djuforskning: Hundgravar och fantasidjur

2012-03-23

Att de forntida skandinaverna hade djur som mat är självklart - det visar bland annat mängder av benrester från arkeologiska utgrävningar. Men vilken roll djuren spelade i övrigt är inte lika självklart.

- Det är först ganska nyligen som arkeologerna börjat bry sig om det här forskningsfältet. Konstigt nog egentligen, för djur är ju mycket centrala i mänskligt liv, säger arkeologiprofessorn Kristina Jennbert. Hon har nyligen gett ut boken Animals and Humans, där hon resonerar om människans förhållande till djuren i det forntida Skandinavien.

Boken ingår i det stora Midgårdsprojektet, där arkeologer och religionsvetare försökt sätta sig in i de hedniska nordbornas tankevärld. Att göra det är intressant i sig, men kan också ge värdefulla perspektiv på oss själva idag. Hur mycket har förändrats, hur mycket ter sig likartat?

När det gäller de förkristna attityderna till djuren, så tror Kristina Jennbert att moderna människor kan känna igen ganska mycket. Det handlar om hur  människan definierar sig själv i förhållande till djuren och tanken om människan som "skapelsens krona", dvs. ansedd som högre stående än djuren.

Djur har varit viktiga i Norden så långt tillbaka som arkeologerna kan se.

- Man jagade ju vilt, och det gjorde man med hjälp av hunden som var ett av de första husdjuren. Det finns hundgravar så långt tillbaka som från tidig stenålder, 8-10.000 år före Kristus, säger Kristina Jennbert.

Vid Skateholm utanför Trelleborg, en något senare fyndplats, finns inte mindre än elva hundar begravna i egna gravar samt ytterligare sju hundar som begravts tillsammans med människor. En hund hade till och med fått gravgåvor med sig - en dekorerad hjorthornshammare och tre knivar - som ett tecken på tillgivenhet eller aktning.

Hästar och björnar var också högstatusdjur som kunde få egna gravar. Grisar, får och getter däremot hade en lägre rang trots sin större betydelse för hushållet, och blev aldrig lika fint begravna.

Att hålla boskap, vilket man här i Norden började med omkring 4.000 före Kristus, innebar inte att alla djur hade det bra. Man har funnit djurskelett med tecken på skador, sjukdomar och förslitning, precis som hos människor. Djurhållningen måste ändå ha inneburit en känslomässig närhet: människorna fick ju arbeta nära djuren för att förse dem med mat och vatten året om. Man har antagligen också försökt avla fram önskvärda drag. Det kan ha gällt praktiska mål som att få bra jakthundar och kor med mycket mjölk, men kanske också estetiska värden.

- I textilier från bronsåldern kan man se på ullfibrerna att väverskorna varit noga med att skilja på garn av olika färg. Därför har man nog försökt avla fram får med klart brun, svart eller vit ull, tror Kristina Jennbert.

I sin bok har hon redovisat djur-relaterade fakta både från arkeologiska fynd och från de mytologiska berättelserna i bl.a. Snorres Edda. Deras bilder överensstämmer delvis, men skiljer sig också åt.

I utgrävningarnas fynd, som avspeglar vardagsliv, seder och ritualer, förekommer framför allt rester av tamdjur. De gamla gudasagorna däremot ger en större plats åt de vilda djuren samt åt fantasidjur som Midgårdsormen och draken Fafner. Får nämns inte alls och bara en enda gris och två getter är namngivna (grisen Särimner och de getter som drog Tors vagn), medan det finns en lång rad hästar beskrivna. Odens åttafotade häst Sleipner är den mest kända, men här finns också Arvak och Alsvinn som drar solen över himlen, Nattens och Dagens hästar Hrimfaxi och Skinfaxi, och många fler.

- Mytologin framställde ett manligt krigarideal där hästen var viktig. Fåren däremot hörde till den kvinnliga sfären och kom aldrig med i myterna, förklarar Kristina Jennbert.

"Krigardjur", vilda djur och fantasidjur spelar också en viktig roll i ornamenten på svärd, bältesspännen och smycken. Där finns bilder av hästar, vargar, rovfåglar, drakar och ormar. Ormen hade anknytning till Oden och lär ha förknippats med starka krafter, eftersom ormbilder är vanliga både på metallföremål och runstenar från den hedniska tiden.

När Norden sedan kristnades kom inställningen till vissa djur att förändras. Ormen blev demoniserad på grund av sin roll i syndafallet, medan fåret och lammet - symboler för Kristus - sågs som "goda" djur.

Ingela Björck