Hellmuth Hertz – ultraljudspionjären

2012-04-24

Hellmuth Hertz la grunden till den medicinska ultraljudstekniken. Under utvecklingen av den tekniken skapade han också en metod att göra bilder av bläckstrålar.

Trots dessa enorma framsteg från en lundafysiker och senare professor vid LTH lyckades svenskt näringsliv inte i någotdera fallet slå mynt av innovationerna.

Nu drygt tjugo år efter Helmuth Hertz bortgång uppmärksammas han på flera sätt.

Förre universitetsrektorn och medicinaren Håkan Westling har tillsammans med Hellmuth Hertzs kollega från Institutionen för elektrisk mätteknik, professor emeritus Lennart Grahm, skrivit boken ”Med fysiken i blodet”. Där skildrar de Hertz händelserika liv och forskarinsats.

I februari hölls ett seminarium i lasarettsaulan i Lund där man presenterade en annan bok: ”Ultrasound in Clinical Diagnosis”. Den beskriver med hjälp av en rad experter ultraljudsteknikens allt mer dominerande betydelse för medicinen och den roll Lund spelat i utvecklingen.

Också där berättas om hur det började. Det var när hjärtläkaren Inge Edler tidigt på 50-talet sökte nya metoder för att undersöka hjärtan som han vände sig till fysikerna i Lund.

– Kunde inte radar användas? Den tekniken utvecklades ju under kriget men tänk om den kunde användas för att rädda liv!

Frågan nådde via ombud fysikern Hellmuth Hertz som inte alls trodde på idén. Men sedan slog det honom att ultraljud, som användes i jakten på ubåtar, kunde vara lämpligare. Han sökte upp Inge Edler och de två började arbeta med en från Kockums inlånad ultraljudsapparat för materialprovning som provades på hjärtan från döda kalvar.

De utvecklade tekniken i flera steg och satte in metoden vid under­sökningar inför hjärtklaffsoperationer. Ultraljudet provades i allt fler tillämpningar: foster­diagnostik, tarm­undersökningar, krossande av njursten etc, etc.

Med tillägg av dopplermätning kan man se och mäta flödet hos blod och andra kroppsvätskor. Allt bättre – även tredimensionella – bilder kan idag avbilda foster och organ. Idag anses ultraljud vara en minst lika viktig teknik som röntgen. En av ultraljudets fördelar är att det inte alls skadar patienten eller organen.

Även om Lundaläkare i flera fall var pionjärer och såväl Edler som Hertz så småningom hyllades med olika priser, så fick de också veta när de sökte anslag att ”metoden saknade all medicinsk och kommersiell potential”. Företag i USA och Nederländerna byggde istället maskinerna. Idag omsätter den marknaden sex miljarder dollar om året.

I samband med ultraljudets utveckling sökte Hellmuth Hertz nya metoder att skriva ut bilderna. Resultatet blev så småningom bläckstråletekniken, men även här gick den enorma kommersialiseringen till andra länder, även om Hertz behöll några patent.

Edler och Hertz nominerades upprepade gånger för Nobelpriset i medicin utan att få det. 1962 fick de dock det amerikanska Lasker-priset. Mot slutet av sina kärriärer vann de många priser och utmärkelser, men få vet idag att denna världsrevolution startade i Lund, påpekar Bo Eklöf, professor em i kärlkirurgi.

Mats Nygren

Ett bitvis väl spännande liv

Hellmuth Hertz hade en hel del att leva upp till på fysikområdet. Han var son till en nobelpristagare i fysik, Gustav Hertz, och faderns farbror Heinrich var i sin tur den fysiker som gav namnet Hertz åt måttet för frekvens. I familjen umgicks man med personer som Albert Einstein och Lise Meitner.

Som tysk född 1920 och med en del ”judiskt blod” i härstamningen kom Hellmuth att leva ett kanske väl spännande liv. Hans väg in i fysiken hade inte kommit så långt förrän Hitler kom till makten och startade krig. Hellmuth Hertz kallades in som signalist till Rommels trupper i Nordafrika men togs snart till fånga. I många år satt han sedan som amerikansk krigsfånge i Frankrike, USA och till sist Tyskland.

Under krigets slutskede valde fadern att tjänstgöra åt Sovjet och bidrog i viss mån till att Öststaterna kunde kopiera amerikanarnas atombomb. Detta hade Hellmuth svårt att förstå och acceptera.

Faderns vän och nobelprispartner James Franck deltog i stället i Manhattan-projektet som skapade den första atombomben i USA. Hellmuth stöttades av denne inflytelserike man, som ville hjälpa honom att flytta till USA. Men först skulle visum ordnas och under tiden kunde han få studera fysik hos professor Torsten Gustafsson i Lund, en vän till Niels Bohr. 23 april 1947 ringde Hellmuth Hertz på hos Gustafssons på Gyllenkroks allé, vilket förändrade hans liv för alltid och gav honom ”en ny familj”.

Snart var Hellmuth student och assistent på Fysikum. Han kom också in i sällskaps­­­livet kring Micklagård, där han fick vänner och så småningom också träffade sin blivande hustru, Birgit Nordbring. Hon var växtfysiolog, amanuens hos professor Hans Burström.

1963 fick han en professur på det nystartade LTH. Med honom dit följde Lennart Grahm, som Hellmuth snart gjorde till sin prefekt.

– Antagligen för att den administrativa delen av jobbet inte intresserade honom. Han hatade bruna kuvert, säger Lennart Grahm, som beskriver Hellmuth Hertz i positiva ordalag.

– Han var omtänksam mot sina medarbetare och angelägen om att skapa en bra stämning på institutionen. Till den goda stämningen bidrog några stora rund­resor i Holland och Tyskland som institutionen gjorde. Det hände också att han och Birgit bjöd med oss alla hem eller till sin skärgårdsö i Blekinge.

Men han kunde också uttala hård kritik och granskade strängt allas föredrag och presentationer i förväg.

Som Hellmuth Hertz påpekade i sin avskedsföreläsning var hans framgångar helt oförutsägbara, ett resultat av fri forskning till skillnad från den styrda forskning allt fler vill införa.

1990 avled han, fem år efter sin pensionering.

Mats Nygren