MAX: Breddar kunnandet inom universitetet

2012-09-11

Under drygt tre år har en särskild grupp inom Naturvetenskapliga fakulteten arbetat för att bredda kunnandet och användandet av synkrotronljus och neutroner inom sin fakultets olika ämnesområden. Detta som en förberedelse inför MAX IV och ESS.

Stacey Sörensen– Arbetet har varit framgångsrikt, konstaterar projektledare Stacey Sörensen. Och nu är det dags att göra samma sak inom resten av universitetets fakulteter.

I Lund talar man gärna om de bägge anläggningarna som unika. Det är delvis sant. Varje instrument och strålrör inom exempelvis MAX-lab är unikt – men anläggningen som helhet är hårt konkurrensutsatt. Det finns många synktronljuslaboratorier i världen, såväl mindre bra som mycket bra och som producerar ljus inom olika energiområden. MAX IV planeras för att bli en av de bästa röntgenringarna, i konkurrens med exempelvis Soleil i Frankrike och Diamond i England liksom med ett amerikanskt laboratorium i Brookhaven, National Laboratory.

Stacey Sörensen som är professor i synkrotronljus beskriver hur etablerandet av ett nytt laboratorium kan bli om man inte ser upp med riskerna.

– Ofta är det så att man bygger en anläggning, utrustar den med nya instrument och intresset går brant uppåt de första tio åren för att sedan dala om inte instrumentutvecklingen fortsätter.

Hon betonar att acceleratortekniken slåss på en global marknad och att det gäller att ha de bästa tekniska lösningar och ständigt utvecklas om man ska kunna locka de intressanta forskarna och hålla sig på topp. Det gäller särskilt ljuset från maskinen och strålrören – dvs. de instrument som forskarna använder i sina experiment med synkrotronljus.

– Stanford är ett gott exempel. De har haft acceleratorverksamhet sedan 50-talet och utvecklar ständigt sina ljuskällor i nya riktningar.

Utan ett brett kunnande och aktivt användande på hemmaplan missar Lundaforskaren möjligheten att spela en nyckelroll i framtiden, resonerade fakultetsledningen redan för fyra år sedan och beslöt att satsa en större del av sitt överstående myndighetskapital på just detta. Ytterligare pengar har skjutits till från fakultetsmedel och andra källor och sammanlagt har man satsat 20 miljoner kronor på att utveckla redan befintliga användningsområden, och på att hitta nya. Det har blivit många workshops och seminarier under åren, liksom resor ut i världen för att hitta den senaste kunskapen. Man har bjudit in de absolut bästa forskarna som gästtalare, och många nya projekt har startats.

– Vi behövde se var vi hade våra vita fläckar, var vi behövde ny kompetens så mycket av pengarna har gått till nyrekryteringar, berättar Stacey Sörensen.

Det rör sig om en tre, fyra professorer, sex biträdande lektorat och några postdocs. Ett projekt som går ut på att stärka befintliga grupper och bana väg för framtiden, har fått sex postdocs och sju doktorander.

Trots att det råder global konkurrens kring acceleratortekniken samarbetar man rätt väl. (Se intervjun med Sharon Traweek på förra uppslaget) Det finns ett tätt nätverk, man följer utvecklingen vid olika anläggningar och sitter med i varandras tekniska och vetenskapliga rådgivande grupper (advisory boards).

– Det finns ett starkt vetenskaplig lagarbete kring både maskinutveckling och forskning vid anläggningarna. Bakom ett strålrör finns oftast ett tiotal forskare och deras forskargrupper. Och även om alla har lite olika krav måste de enas om vilken teknisk lösning som är den bästa för laboratoriets framtid, säger Stacey Sörensen.

Om MAX IV får fullfölja sin planerade utveckling så kommer lundalaboratoriet tillsammans med det i Brookhaven i USA bli världens mest intressanta synkrotronljuskälla inom röntgenområdet. Idag består MAX-lab av en liten lagringsring och en stor, högre energiring med tillsammans 14 strålrör. Dessa avvecklas när det nya laboratoriet öppnar sina strålportar. MAX IV får sju nya strålrör i den första etappen och när laboratoriet är helt utbyggt kommer det att bestå av 30 olika strålrör kopplade till ringarna. Varje strålrör har en koordinator som bl.a. har som uppgift att ta emot och ge stöd till olika forskargrupper som har tilldelats tid på strålröret genom ett reviewsystem.

Av de nuvarande sju koordinatorerna på MAX-lab kommer bara ett par stycken från Lund. Resten är från andra universitet i Sverige vilket är naturligt eftersom anläggningen är nationell, säger Stacey Sörensen.

Text & foto: Maria Lindh


Tillbaka

Innehåll nr 3, 2013
Lunds universitet Box 117, 221 00 Lund. Telefon: 046-222 00 00