Isbjörnen kommer närmare på Svalbard

2012-11-12

Fotograf på Svalbard  Allt fältarbete på Svalbard måste följa säkerhetsregel nummer 1 – forskarna ska ha laddade gevär och ständigt speja efter isbjörnar. I den karga miljön på Svalbard har Lunds universitet bedrivit naturgeografisk forskning i många år. Docent Jonas Åkermans mätserier och dokumentation av klimatförändringarnas effekter sträcker sig tillbaka till 1972 och utgör en världsunik dataserie.

Den lågväxta fjällheden breder ut sig i det bistra landskapet. Nakna klipphällar samsas med gräs och andra tåliga hedväxter. I de låglänta områdena dominerar våtmarkerna, här är det svårt att ta sig fram, mossigt och sumpigt. Lundaforskaren Jonas Åkerman känner sig dock knappast vilsekommen i Svalbards terräng. I trakterna kring fältstationen, Isfjord Radio, har han bedrivit forskning sedan början av 1970-talet.

– De första tjugo åren såg man aldrig isbjörn på sommaren. Numera finns de ständigt i närheten, berättar han.

Den allt större risken att stöta på isbjörn på Svalbard är ett av flera tecken på de pågående klimatförändringarna. Temperaturökningen gör att havsisen smälter. När det inte längre finns havsis där isbjörnarna kan vara för att jaga säl tvingas björnarna ­istället söka sig in på fast mark för att livnära sig på exempelvis fågelägg och renkadaver, förklarar Jonas Åkerman.

Själv har han som naturgeograf studerat andra aspekter av klimatförändringarnas effekter i den arktiska naturen. Exempelvis uppstår nya strandprocesser när havsisen inte längre finns kvar; bäckars och åars utlopp i havet blockeras på grund av att havets vågor numera bygger upp strandvallar. Tidigare låg istället havsisen som ett skyddande lock och hindrade blockeringen av bäck- och åmynningarna. Resultatet av dagens situation är att det blir översvämningar uppe på land, i våtmarkerna längs vattendragen, när inte åvattnet kan rinna ut i havet lika lätt.

– Och när det blir översvämningar där så misslyckas fåglarna med sin häckning. Dessutom kan det förändra växternas sammansättning, beroende på vilka växter som överlever översvämningarna, berättar Jonas Åkerman.

Andra tecken på klimatförändringarna är att jorden tinar allt längre ner i marken på somrarna, det så kallade aktiva lagret i marken blir djupare. Då frigörs mer av växthusgasen metan till luften, vilket skapar en ond cirkel för klimatet. Jonas Åkermans 40 år långa mätserier kring bland annat det aktiva lagret, samt annan dokumentation, är värdefull för klimatforskningen.

– Det är faktiskt en fullständigt världs­unik dataserie. Det krävs långa mätserier för att kunna dra slutsatser i sådana här frågor, säger han.

I somras var en grupp forskare och doktorander från Institutionen för naturgeografi och ekosystemvetenskap på fältarbete på Svalbard under ledning av Jonas Åkerman. Med på resan för första gången var doktoranden Florian Sallaba. För honom var det väldigt värdefullt att få se och uppleva den arktiska miljön.

– Jag jobbar med ekosystemmodellering och då sitter man mest vid datorn. Att kunna relatera till miljön på riktigt är viktigt, säger han.

Dessutom tycker han att det var en intressant upplevelse att agera isbjörnsspejare, utrustad med kikare och gevär, samt att inse hur utlämnad till vädret man kan vara i vildmarken. Ett par dagars storm gör att man får stanna inomhus.

– På Svalbard är det naturen som bestämmer, inte människan, säger Florian Sallaba.

Lena Björk Blixt

Foto: Jonas Åkerman


Tillbaka

Innehåll nr 3, 2013
Lunds universitet Box 117, 221 00 Lund. Telefon: 046-222 00 00