TA-personal: De sista instrumentmakarna

2012-11-12

  Instrumentmakare är ett utdöende släkte bland TA-personalen på Lunds universitet. Vid årsskiftet läggs Akademiska verkstaden ner, och de fyra återstående instrumentmakarna lämnar verkstadsgolvet.

Med van hand hanterar 1:e instrumentmakare Thomas Nilsson (till höger på bilden) den stadiga fräsmaskinen. Metallspånorna yr i luften och landar likt utströdda glasskärvor på trägolvet. I fyrtio år har han arbetat som instrumentmakare vid Lunds universitet. Men snart tar det slut. Vid årsskiftet läggs verksamheten ner, och Akademiska verkstaden går i graven.

Akademiska verkstaden invigdes 1995 på Sölvegatan vid Fysiska institutionen. Då var 18 instrumentmakare anställda där. Idag återstår endast fyra; tre av dem är i pensionsålder och den fjärde blir omplacerad efter årsskiftet. När Akademiska verkstaden har stängts kommer yrkesgruppen instrumentmakare inom universitetet att representeras endast av ett par enstaka personer, knutna till enskilda avdelningar ute i verksamheten.

Thomas Nilsson känner egentligen ingen bitterhet över utvecklingen. Han konstaterar att tiderna har blivit sådana att forskare idag kan köpa betydligt mer avancerade maskiner än förr, och då behövs inte specialkompetensen hos universitetets instrumentmakare i lika stor utsträckning. Dessutom är den experimentella delen av verksamheten på institutionerna mycket mindre numera, förklarar han.

– När jag på 1970- och 80-talet var knuten som instrumentmakare till avdelningen för partikelfysik så hade forskarna exempelvis experimentuppställningar här på Fysicum. Idag åker forskarna till de stora anläggningarna vid Hamburg och Genève istället, säger han.

– Vi behövdes verkligen förr. Det fanns ofta flera instrumentmakare på varje avdelning, tillägger han.

Akademiska verkstadens uppdrag innefattar allt från att tillverka precisionsinstrument till att reparera institutionernas inventarier. Från början servade verkstaden enbart Fysiska institutionen, på den tiden hade Kemiska institutionen en egen verkstad, men numera utgör Akademiska verkstaden en servicefunktion för hela universitetet.

Som instrumentmakare är man van vid att jobba med olika metaller. Aluminium, mässing, rostfritt stål, koppar. Men även plast och trä. I verkstaden finns utrustning för alla olika moment som behövs vid tillverkningen av olika föremål – svarvning, fräsning, svetsning, plåtarbete med mera.

När Thomas Nilsson visar runt på verkstadsgolvet kan man för ett ögonblick nästan förnimma lite av historiens vingslag. Innan Akademiska verkstaden invigdes i mitten på 1990-talet låg nämligen på samma plats en äldre verkstad som hette Västra verkstaden. Den togs i bruk samtidigt som Fysiska institutionens lokaler på Sölvegatan invigdes 1950. Oavsett tidsålder och hur moderna verktyg som står till förfogande så finns en gemensam nämnare för alla gångna decennier, långt bak i vetenskapshistorien – värdet av instrumentmakarnas insatser. Utan instrumentmakarna hade forskarna inte kunnat förverkliga alla sina experimentidéer.

– Utan oss hade det exempelvis inte blivit nåt MAX-lab på 1970-talet, säger Thomas Nilsson.

För Thomas Nilsson är nedläggningen av Akademiska verkstaden personligen ingen katastrof, pensionering väntar ändå nästa år. Men han tycker inte det är rätt av universitetet att ställa krav på att verkstadens verksamhet ska vara ekonomiskt självbärande. Akademiska verkstaden är en så kallad prototypverkstad där man tillverkar en rad olika föremål utifrån de enskilda forskarnas varierande behov. En prototypverkstad kan aldrig få samma lönsamhet som en verkstad inriktad på masstillverkning, konstaterar Thomas Nilsson.

– Hade beslutsfattarna haft lite insikt i detta från början så hade man förstått att det inte går att ställa lönsamhetskrav på en sådan verksamhet, utan den måste istället betraktas som en ren service inom universitetet, säger Thomas Nilsson.

Och oavsett de senaste årtiondenas utveckling, det vill säga ett minskat behov av instrumentmakarnas insatser inom universitetet, så ser Thomas Nilsson bekymrat på framtiden efter verkstadens nedläggning.

– Vi ser ju att det fortfarande finns behov av oss ute i verksamheten. Nu får folk leta efter motsvarande hjälp ute på marknaden istället, säger han.

Text och foto: Lena Björk Blixt

Fotnot: Till vänster på bilden, Torbjörn Klemedsson.