Insändare: Tankar om telepati

2012-11-12

 LUMs reportage om telepatisk verksamhet vid LU är anmärkningsvärt i flera avseenden.

Omfattande granskningar av framstående psykologer och medicinare, bl.a. i den amerikanska vetenskapsakademins regi, har konstaterat att 130 års parapsykologisk forskning inte kunnat troliggöra att telepati eller något annat paranormalt fenomen existerar. Om detta nu har skett i Lund är det en världssensation helt i klass med CERN-rapporten förra hösten om neutrinos som färdas snabbare än ljuset. I bägge fallen skulle upptäckterna, om de vore korrekta, tvinga oss att ompröva väsentliga delar av den etablerade naturvetenskapliga världsbilden. För att acceptera sådana resultat krävs en exceptionellt rigorös granskning. I CERN-fallet ledde detta till att misstagen identifierades och att försöksledaren lämnade sin post.

Vad är det då man funnit i Lund? I ett konventionellt telepati-försök lät man 26 studenter titta på ett kort videoklipp. En studiekamrat i en annan byggnad fick sedan se samma klipp jämte tre andra. Det gällde alltså att välja ut det klipp som kamraten sett. Sju av studenterna valde rätt (27%), vilket är så nära ett slumpmässigt utfall (25%) man kan komma. Alltså inget som helst tecken på telepati. Forskarna delade också upp de 26 studenterna i två grupper av lätt- respektive svår-hypnotiserade individer. Inte heller i dessa grupper fann man någon avvikelse från slumpen. Ingenstans i forskningsartikeln [Journal of Parapsychology 75, 235 (2011)] hävdar forskarna att de funnit bevis för telepati.

Likväl, i LUM-artikeln säger professor Etzel Cardeña att resultaten ”är en väldigt stark indikation på att telepati verkligen har skett”. Han syftar här på ett resultat som framträder om gruppmedlemmarna graderas efter hur mycket deras medvetandetillstånd förändrades när de utsattes för monotona syn- och hörsel-intryck. Inom den ena gruppen fann man då en undergrupp på sex individer som var både mer lättpåverkade och ”bättre” på att välja rätt videoklipp. Men man behöver inte vara statistiker för att inse att om man delar upp en redan från början liten population i allt mindre grupper så kommer man till slut med hög sannolikhet att finna en liten grupp som avviker markant från medelvärdet (som ju inte tydde på någon effekt). Dessutom uppträdde en annan liten grupp med negativ effekt. Vad detta betyder (teleantipati?) diskuteras inte i artikeln.

Hypotestestning och statistik är svårt. Även inom de etablerade vetenskaperna syndas det mycket i det avseendet. Men när effekterna i bästa fall är minimala är en korrekt statistisk behandling helt avgörande. En av fördelarna med ett universitet är att all tänkbar expertis finns inom gångavstånd. Så varför inte samarbeta med några av universitetets skickliga matematiska statistiker, som dessutom kunde ha tillfört en hälsosam skepsis? Det verkar varken Cardeña eller LUM ha tänkt på.

Inom praktiskt taget hela forskarvärlden betraktas parapsykologi idag som pseudovetenskap. Karaktäristiskt för parapsykologi och liknande vetenskapliga avarter är att de redovisade effekterna är mycket små, att resultaten inte kan upprepas av oberoende forskare, att området inte utvecklas och att det inte sker något ömsesidigt kunskapsutbyte med resten av forskarsamhället. Dessutom brukar anhängarna besitta en orubblig övertygelse som gör det svårt att vara självkritisk. Dessa särdrag uppträder ibland även inom etablerade forskningsområden, men de brukar försvinna när framstegen uteblir.

Även om allt tyder på att paranormala fenomen är en chimär så ligger det i vetenskapens natur att man aldrig kan vara säker till hundra procent. Ska då inte ett stort universitet kunna ha tillräckligt högt i tak för att satsa några (donerade) miljoner på parapsykologisk forskning? För världens främsta universitet är svaret uppenbarligen nej. Men om man nu ändå ska ägna sig åt parapsykologisk forskning så ska den utföras och rapporteras med det kritiska förhållningssätt som vanligtvis präglar vårt universitet. Opinionsmätningar visar att svenska forskare åtnjuter ett högt förtroende hos en allmänhet som förmodligen förväntar sig att våra universitet ska stå för rationalitet och förnuft. Låt oss hoppas att detta förtroende består.

Bertil Halle, fysikalisk kemi

Germund Hesslow, neurofysiologi

Gunnar Karlström, teoretisk kemi

Sven Lidin, oorganisk kemi

Georg Lindgren, matematisk statistik

Christer Löfstedt, ekologi

Dan-Eric Nilsson, zoologi

Olov Sterner, organisk kemi

Etzel Cardeña svarar: "Läs gärna våra empiriska belägg!"

Skribenterna hävdar att studier bl.a. ”i den amerikanska vetenskapsakademins regi” fastställt att det inte finns något stöd för psi-fenomen. I själva verket har Parapsychological Association varit medlem i American Association for the Advancement of Science (AAAS) i över 40 år. Psi undersöks också bl.a. i Cornell University, University of California och mer än tolv universitet i Storbritanien.

När det gäller ett annat av skribenternas argument är det sant att det kan uppstå statistiska problem om man delar in deltagare i grupper efter snarare än före ett experiment. Vi delade dock in deltagarna i vårt test i hög- respektive låg hypnotiserbarhet grupper i förväg. Det faktum att effekten bara var tydlig i en viss grupp (hög-hypnotiserbarhet som rapporterar fler psi-upplevelser och förändrade medvetandetillstånd) men inte i jämförelsegruppen (låg-hypnotiserbarhet som rapporterar mindre av båda) var i linje med våra hypoteser, och utgör en upprepning och förstärkning av tidigare fynd.

Som avslutning vill jag inbjuda alla skribenterna att i en vetenskaplig anda och med öppet sinne läsa de empiriska belägg som ges i vetenskapliga förstahandskällor i ämnet. För referenser m.m se http://cercaplund.blogspot.se

Etzel Cardeña

Professor i psykologi med inriktning mot hypnos och parapsykologi