Den kåraktive
Namn: Sebastian Bay
Ålder: 26 år
Läser: Mastersprogram i statsvetenskap
Kommer från: Åsele, Västerbotten
Varför blir man kåraktiv?
Vissa vill säkert följa i Olof Palmes fotspår, andra vill kanske slåss för sina politiska åsikter, många vill säkert skaffa sig nya vänner. För min del började det hela med att jag blev arg. Arg för att jag upplevde att det inte fanns tillräckligt med grupprum på min institution och kände att något måste hända. Så jag tog tag i saken – skrev en arg debattartikel i Lundagård, organiserade en namninsamling och sökte till posten som studeranderepresentant i Statsvetenskapliga Institutionsstyrelsen. Nu har det snart gått fem terminer sedan den där vinterdagen då jag fick nog och jag kan glädjande nog se att frågan om fler grupprum ligger högt på dagordningen och en ombyggnad är på gång. Sedan om det var min förtjänst eller inte – det är en annan fråga! Men det går att påverka – bara man vill och försöker.
En skola för livet
Samtidigt är det inte alltid lätt att tro att man gör något vettigt. När kåren ångar på som ett lok åt ett håll, universitetet åt ett annat och det själv känns som man är fastspänd mellan de två, så undrar man ibland vad det är man håller på med. Alla frågor är inte lätta. Ibland står man ensam med en åsikt, en annan gång är frågan så känslig att man inte kan berätta för någon. Ofta får man vara tacksam över att lärare och andra orkat med ett och annat mindre klokt utfall. Men allt detta ger något som ingen bok och ingen föreläsning kan ge. Utan mitt engagemang för studenternas intressen hade jag inte varit den jag är idag. Inte lika förberedd för det som komma skall. Kåren är, hur klyschigt det än kan låta, en skola för livet.
av Sebastian Bay
Uppdaterad:2012-08-29