Lunds universitet

Ett nytt medialt landskap i Öresundsregionen?

När Öresundsbron invigdes för tolv år sedan var förhoppningarna stora. Den fysiska bron skulle också skapa en ny skön medievärld och en dansksvensk offentlighet skulle växa fram. Perioden dessförinnan hade en mängd transnationella medieprojekt sett ljuset. Sydsvenskan och Berlingske Tidende startade en gemensam Öresundsbilaga. Danska Politiken lanserade en nöjestidning för regionen. Danska TV2 och svenska Sydnytt producerade Öresundsjournalistik för televisionen med stöd av EU:s interregionala medel. Och så vidare. Bara något år efter att bron hade invigts lades de flesta gemensamma medieprojekt ned. De som fanns kvar levde på sponsring av offentliga aktörer och intresseorganisationer. Det enda mediet som överlevde på kommersiella grunder var Rapidus, en nyhetstjänst för näringslivet i Öresundsregionen.

Vad hände sedan? Mobiliteten över sundet ökade år för år. Cirka 20 000 personer arbetspendlar och antalet resenärer över sundet har mångdubblats. Men någon gemensam medieoffentlighet har vi inte sett röken av. Märkligt kan man tycka. Ett decennium efter att bron kom till så borde ju förutsättningarna för gemensamma mediesatsningar vara goda?

Det finns två enkla förklaringar. För det första så är det ett faktum att de traditionella medieföretagen under flera år har helt andra problem än Öresundsregionen. Dagstidningsföretagen får det exempelvis allt tuffare ekonomiskt och krymper sin verksamhet. De eventuella satsningar som görs är fokuserade på att utveckla nya affärsmodeller för att överleva. Oavsett ökat antal pendlare över sundet så kan inte ens den mest optimistiska medieekonom se Öresundsregionen som en lukrativ marknad.

För det andra så har de förhoppningar om att bron också skulle skapa en transnationell offentlighet grusats. Under större delen av millenniets första decennium så tycks det snarare vara ökad nationalism som gällt än motsatsen. Ur ett historiskt perspektiv kan man, såsom etnologen Orvar Löfgren gjort, dra slutsatsen att medierna haft en magnifik förmåga att bygga nationella identiteter. Men varit desto sämre på att vara gränsöverskridande. Att slita sig bort från nationella stereotyper är inte lätt vare sig för journalister, politiker, företagare eller vanliga medborgare. När Sydsvenskan och Berlingske Tidende gjorde sin gemensamma bilaga skrevs det massor om älgar, systembolag, dansk hygge och Tivoli. Försök att göra helt transnationella medier har funnits också på annat håll. Men dessa medier har en tendens att endast omfamnas av den politiska och ekonomiska elit som rör sig fritt över gränserna.

Det är lätt att kritisera det faktum att det saknas Öresundsregionala medier. Politiker och näringslivsföreträdare återkommer gärna till detta. Integration har länge varit ett ledord. Det talas om att det kommuniceras för lite om Öresundsregionen. När de journalistiska medierna varit passiva har många aktörer därför tagit saken i egna händer. Marknadsförare och pr-konsulter har anlitats för att bygga Öresundsregionens varumärke. Men effekterna har varit ganska klena. Den stora frågan är vad som egentligen är Öresundsregionen? Visst, man kan definiera denna som ett geografiskt område. Visst, man kan konstatera att si och så många människor bor där. Men som politisk region är den ganska tandlös och bygger mest på god vilja från nationella politiker. Och som kulturell region tampas Öresundsregionen med kulturella normer och diskurser som växt fram sedan lång tid tillbaka.  

När journalister ska rapportera om Öresundsregionen hamnar inte sällan mobiliteten över Öresundsbron i centrum. Liksom alla de problem och hinder som finns för de människor som rör sig mellan Danmark och Sverige. För det går inte att komma undan: det är skillnaderna mellan Sverige och Danmark som driver mobiliteten. I min egen hemstad Helsingborg är detta ingen större överraskning. Priset på varor och tjänster är avgörande för mobiliteten. När det är billigt att handla i Helsingör strömmar svenskarna över sundet och vice versa. Tidigare marknadsdirektören för Öresundsbrokonsortiet Jacob Vestergaard, konstaterar klokt i boken Regionauterna (Centrum för Danmarksstudier, 2010, min övers.) att ”Egentligen skulle det vara mer korrekt att tala om interaktionen i Öresundsregionen: Det är framöver skillnaden, och skillnaderna, som driver utvecklingen och skapar den dansk-svenska cocktail, som i varierande styrka utgör integrationen”.

Vad finns då i framtiden? En optimistisk vision är att medieutvecklingen faktiskt kan ta fart så småningom, med lite hjälp av offentliga aktörer. Förutsättningen är att det växer fram en starkare gemensam ekonomisk marknad. God vilja till trots så är det kommersiella krafter som driver fram större mediesatsningar. Så var det då de första tidningarna såg sitt ljus för flera hundra år sedan, så är det än idag. Men för att denna utveckling ska ta fart så räcker det inte med det antal människor som pendlar över sundet idag för att arbeta eller bo. Öresundsfolket måste bli fler. En helt annan möjlighet finns förstås i våra sociala medier. Genom dessa kanaler kan ju faktiskt nya gemenskaper ta plats. Skillnaden mot de traditionella medierna är stor såtillvida att de sociala medierna snarare bygger massor av små gemenskaper (för olika intressen) än en bred offentlighet.

En mediedystopi för Öresundsregionen är att medieutvecklingen i stort kommer att leda till att om möjligt ännu mindre uppmärksamhet tillägnas dansk-svenska frågor än tidigare. Detta som en konsekvens av att medieföretagen krymper och blir alltmer lokala. Tilltron till sociala medier kan också vändas i dess motsats. Varför skulle Öresundsregionen vara en intressant arena för vår tids medieanvändare som har lika stora möjligheter att kommunicera med människor på andra sidan jordklotet?

Oavsett visioner och dystopier så tror jag att vi närmar oss en tid av ökad Öresundsregional diskussion och debatt. Efter en del år med starkt nationellt intresse i både Danmark och Sverige är det dags för en ny transnationell medierörelse över sundet. Det är i alla fall min förhoppning.

Jesper Falkheimer
Rektor för Campus Helsingborg, Gästkrönikör vid Centrum för Danmarksstudier, Lunds universitet

Krönikan publicerad den 14 mars 2012




Uppdaterad:2014-02-28


Lunds universitet Box 117, 221 00 Lund. Telefon: 046-222 00 00